Niklas blogg

Igår åt jag surströmming för första gången i år. Oskars var märket som fick bäst i test i tidningen Ljusnan så jag slog till på en halvburk och den var också riktigt fin. Bra fast konsistens och härligt röd till färgen. I bland är de alldeles grå i köttet och det är inte särskilt trevligt men det är nog vanligast med fjolårs burkar. De flesta hade rom och det är en av anledningarna till jag alltid köper hela strömmingar för köper man färdiga filéer missar man ju den härliga rommen.

Den norrländska delikatessen passar bäst tillsammans med kokt mandelpotatis, rå gul lök, hårt tunnbröd och sist men inte minst en kall öl. Jag tror de flesta skulle kunna lära sig uppskatta surströmming om de bara vågade prova. Jag blev i alla fall fast efter andra eller tredje försöket i början på tonåren.

Men hur gott den jästa fisken än smakar uppskattar jag inte lukten av den dagen efter, eller ännu värre när smör och ost sugit åt sig av den. Det är ungefär lika frånstötande som slattarna i glasen dagen efter en glad fest. Därför brukar jag skölja av strömmingarna lätt innan jag lägger dem på ett fat. Sedan sköljer jag ur burken grundligt innan den kastas och soporna bör bäras ut samma dag.

Våga prova  <*)))></

Andra bloggar om: surströmming, delikatess, mat

Gårdagens program i P1 om den allvarliga krisen i den svenska skolan var faktiskt riktigt underhållande. Utbildningsminister Jan Björklund som byggt hela sin politiska karriär på att den svenska skolan är i kris och fällt uttalanden som ”världens största ordningsproblem” ”Sverige ligger långt ner i tabellerna” och ”svenska elever ägnar mindre tid åt skolarbete än eleverna i något annat industriland” kunde inte komma med någon statistik som stödjer hans tvärsäkra påståenden.

Han lovade att ta fram statistiken han stödde sig på och efter fem dagar kom han tillbaka men ingen stans gick att utläsa att Sverige var sämst och Finland bäst som han ofta påstår. Inte ens OECD och PISA som gjort undersökningarna tolkar dem som skolminister Björklund gjort, snarare tvärt om.

Det är inget fel med att vilja förbättra den svenska skolan. Men att ta till missvisande och ren felaktig statistik visar på riktigt låg etik. Skolministern måste ha ansett att målen helgar medlen eller så är det så att läsförståelse inte var Jans starkaste ämne i (den fungerande?) skolan på 70 -talet.

Ännu en gång har det visat sig att ett påstående inte blir sant bara för att man upprepar det tillräckligt många gånger.

Andra bloggar om: skolan, kris, jan björklund, folkpartiet, statistik, p1, politik, skolpolitik

Runda hörn på bilder kan vara en trevlig effekt för att mjuka upp utseendet på t.ex en hemsida eller blogg. Se min profilbild här uppe till höger som ett exempel. Effekten är en synvilla för bilden har lika spetsiga hörn som alla andra, skillnaden är att hörnen har samma färg som bloggens bakgrund.

Så här brukar jag göra: Jag behöver väl inte säga att du ska öppna bilden du ska arbeta med i photoshop? Gå till rektangulär markeringsram eller tryck U så ser du vart den finns. När du högerklickar på den kommer det upp fler alternativ. Vi ska använda oss av den avrundade rektangeln näst överst i listan. I det horisontella alternativfältet som då visar sig under menyfältet ser vi till att banor är markerad sedan bestämmer vi radien. Ju högre tal ju rundare hörn. För en bild till en hemsida borde ett värde mellan 10 och 30 pixlar passa bra.

Se till att du valt en färg som finns i bakgrunden där bilden sedan kommer att vara placerad, bakgrundsfärgen på hemsidan/bloggen t.ex. Dra rektangelverktyget över bilden från hörn till hörn precis som när du ska markera en hel bild. Högerklicka mitt i bilden och välj ”Gör markering” i listan som dyker upp. Tryck sedan Skift+Ctrl+I för att invertera markeringen, det är ju hörnen som ska markeras inte hela bilden. Om färgen du nyss valde är bakgrundsfärgen i färgväljaren trycker du bara Delete. Är den förgrundsfärgen trycker du i stället Alt+Delete. Klicka i bilden så försvinner markeringen. Klart!

Andra bloggar om: photoshop, bildbehandling, tutorial, tips, design, bilder, foton, hemsida, blogg

Har ni hört talas om Microsofts nya operativsystem Mojave? Windows Vista har ju fått så otroligt mycket kritik ända sedan de släpptes. Framför allt har folk reagerat på att det tar så mycket resurser och att det inte varit kompatibelt med gammal hårdvara. Inte har det blivit bättre av att många av problemen blivit åtgärdade efter uppdateringar. De allra fränaste kritiken kommer ofta från de som aldrig använt operativsystemet själv men hört en massa rykten om det. Jag känner själv människor som vill köpa ny dator men försöker hitta datorpaket med XP eller avvaktar för de är så rädda för Vista.

Microsoft har samlat ihop ett antal av just den typen av människor för att de ska få testa det nya hemliga operativsystemet Mojave och de blev överförtjusta. Men de insåg inte att de blivit drabbade av ett fult trick från Microsoft. Mojave var nämligen i själva verket Vista.

Jag som själv kör Ubuntu Linux på min nya dator är väl inte den som borde ta Microsoft i försvar men jag tycker att mycket av kritiken varit omotiverad. Att nya operativsystem kräver bättre hårdvara borde inte vara någon nyhet för någon, så har det alltid varit.

Men Microsoft har mycket sig själva att skylla för att det blivit så här. Det annonserar väldigt lite för att vara världens största tillverkare av operativsystem. Dessutom är det tveksamt om den här typen av uppmärksamhet är så effektivt. Mac OS X kör man för det är världens mest avancerade operativsystem (enligt apple) men man kör Vista för att de är inte så dåligt som många säger (enligt Microsoft). Återstår att se vad komikern Jerry Seinfeld kan göra åt saken i Microsoft kommande två miljarder kronors kampanj.

Andra bloggar om: microsoft, operativsystem, mojave, windows, vista, kritik, datorer, jerry seinfeld

I bland kan det vara trevligt att förse bilder som ska visas på en skärm med en enkel ram. Det handlar alltså inte om en fysisk ram av trä, metall, plast eller något annat material som används till bildutskrifter utan ett område med pixlar runt bilden som man ger en viss färg för att avskilja sig från övriga bilden.

1. Det första sättet lämpar sig väl till bilder som redan är i sin maximala storlek, de kanske ska publiceras på en hemsida och inte får växa mer i storlek. Så med den här metoden kommer ramen ta bildens yttersta pixlar i anspråk. Ta fram bilden du ska jobba med. Vill du hämta upp någon färg som finns i bilden kan du använda pipetten (I) och klicka på färgen i bilden. Tryck Ctrl+A så att hela bilden blir markerad. Sätt sedan muspekaren någonstans innanför markeringen och högerklicka, välj Ramlinje. Ange bredden i pixlar och färgen du vill använda (där finns redan färgen du valde om du använde pipetten innan) och tryck OK.

2. Den här metoden är bättre om du inte vill ta av bildens egna pixlar utan i stället göra bildytan större. Tryck Alt+Ctrl+C för att ändra storlek på arbetsyta. Här kan du ange vilken enhet du vill använda dig av. Jag brukar använda enheten pixlar även här. Antalet beror helt på bildens storlek så det är bara att prova sig fram. Tänk på att ange ett jämt tal för att få en symmetrisk ram, särskilt viktigt på smala ramar. Längst ner i rutan väljer du färgen för ramen.

Detta var grunderna, utifrån detta kan du experimentera själv för att få fram ett resultat som passar dig. Själv föredrar jag enkla ramar för att de inte ska stjäla uppmärksamhet från bilden. Har du många bilder som ska förses med ram kan du göra ett makro så att photoshop får göra det enformiga jobbet åt dig.

Jag har sett att många söker på begrepp som ”enkel ram i photoshop” och ”göra en ram på digitala bilder” i google och hamnar på min blogg, men här har inte funnits någon guide för detta tidigare. Men nu finns det och jag hoppas jag kan hjälpa någon med denna enkla handledning.

Andra bloggar om: photoshop, bildbehandling, ram, bilder, foto

På YouTube finns ett rikt utbud av musikvideos och det är lätt att bli fast när man sitter och lyssnar på gamla godingar och för varje låt man hittar kommer en ny lista med related videos där man hittar nya guldkorn. Men har man som vi en hastighet på 0,5 Mbit på ”bredbandet” kan man inte göra så mycket annat när man lyssnar. Men det finns en lösning för detta, nämligen YouTube till MP3 konverterare. Googlar man finns en del program och tjänster att välja på. Jag föredrar en som är gratis och eftersom jag använder både Windows och Linux passar det även bra med en som fungerar online och alltså inte behöver installeras på datorn. På www.flvto.com skriver man bara in adressen till videon på youtube sedan konverterar de flash videon åt en och när det är klart är det bara att ladda ner den till datorn.

Andra bloggar om: youtube, mp3, konvertera, musik, video, online, gratis

Min första egna mobiltelefon (till vänster) var en Ericsson 318 som jag köpte 1997. Displayen av flytande kristaller bestod bara av en teckenrad och byggdes upp av streck vilket gjorde den ganska svårläst. Batteriet som utgjorde baksidan var stort som en snickers men batteritiden var ändå usel. Det var väldigt ofta som samtal bröts men om det var telefonens fel eller om det berodde på att GSM-nätet inte var färdigutbyggt kan jag inte svara på.

Nästa telefon (andra från vänster) var en Nokia 3110 och den var trevligare på alla sätt. Måste ha varit 1998 som jag skaffade den. Bättre batteritid, menyer, display, ringsignaler och täckning. Några små nackdelar fanns det förstås. Plasten över displayen var ganska repkänslig och antennen var man alltid rädd att bryta av.

1999 kom 3210 (mitten) och en av de största anledningarna till att jag köpte den var att den saknade utstickande antenn. Dessutom kunde man byta ut skalet om det blev repigt. Andra nyheter var att man kunde skicka små grafiska bilder med SMS. Ordboken T9 var också ny för mig men det dröjde ett bra tag innan jag började använda den. Nu för tiden skulle jag aldrig klara mig utan den. Jag tycker fortfarande att det är en telefon med vacker form och den tillhör helt klart mina favoriter genom tiderna.

Sen kom den trista T230 och det är fortfarande ett mysterium varför jag köpte den 2003. Måste ha varit av ren snålhet och så lockades jag nog av färgdisplayen. Telefonen var ful och hade stenhårda gummiknappar. Färgdisplayen kunde inte kompensera den usla upplösningen. Ska jag säga nåt positivt kan jag nämna att ljudet var tydligt och bra och att den var lätt.

2004 köpte jag en K700i (till höger) vilket jag inte ångrat. Mycket bra batteritid och jag använder fortfarande samma originalbatteri från 2004! Skön att hålla i och trevliga knappar. Den lilla spaken mellan funktionsknapparna blir glapp ibland men det får man väl räkna med efter fyra års daglig användning. Kameran duger inte till något annat än ta bilder som visas i kamerans egen display. Men jag hade inte heller några andra förväntningar. För två år sedan glömde jag telefonen i badbyxorna när jag tog mig ett dopp i en tjärn. Jag hade nog simmat omkring i 5 minuter när jag insåg mitt misstag. Den fick ligga och torka utan batteri i några dagar sedan startade den igen som om inget hade hänt. Ska bli intressant att se hur länge den håller, antagligen till det kommer ut någon spännande modell som jag verkligen vill ha…

Andra bloggar om: mobiltelefon, mobil, telefon, prylar, nokia, ericsson, sony ericsson

Inför resan till Kefalonia beställde jag en Fujifilm QuickSnap Marine undervattenskamera ur Novair Skyshops sortiment. Vattnen runt de grekiska öarna är så otroligt klara och de ljusa stenbottnarna som reflekterar dagsljuset borde göra det enkelt att få till några bra bilder tänkte jag. Nu har jag framkallat filmen och kan konstatera att resultatet varierade kraftigt mellan bilderna. Några av de dåliga bilderna var det utan tvekan jag som var skyldig till och det kraftiga kornet kom ju inte heller som en överraskning med tanke på den höga känsligheten ISO 800. Men här är några bilder som jag tycker är skapliga, och duger ganska bra för visning här i bloggen.

Kastade man i brödbitar i vattnet började det nästan koka av fisk. Med cyklopet på var det svårt, på gränsen till omöjligt att se något i den lilla sökaren. Man fick chansa en hel del.

Ibland när man simmade runt såg man inte en enda fisk. De var spårlöst borta tills man gjorde en snabb vändning och mötte hela stimmet öga mot öga som hade följt efter en.

Fiskarna var väldigt nyfikna och det var ofta jag fick backa för att de inte skulle komma innanför närgränsen på en meter. På den här bilden kan man få en aning om hur klart vattnet var i Skala.

Det var så vackert när solljuset skimrade på de runda kalkstenarna på botten. Här syns också vilken bra sikt man hade, ingen algblomning här inte.

Här är en bild på Oskar. Jag trodde i min enfald att hans huvud som var över vattenytan skulle synas. Men man kan se att stranden var stenig i Skala. Men vad jag har förstått är det också det som gör att vattnet håller sig klart.

Om ni tänkt köpa en Fujifilm QuickSnap Marine och tvekar när ni sett dessa bilder så gör ett besök hos Vivid Light Photography och se proffsens resultat innan ni ratar den. Med en sådan här kamera i hundrakronorsklassen är det viktigt att veta dess begränsningar. Vad den klarar och inte klarar. Man får ju inte någon möjlighet till förhandsgransking efter som den av naturliga skäl saknar display.

Bilderna är framkallade på expert sedan har jag scannat dem med en CanoScan 4200F som jag fått låna av min lillasyster. I photoshop har jag justerat kontrasten med nivåer och kurvor, reducerat brus med photoshops eget verktyg för brusredusering och sedan aplicerat oskarp mask sist av allt. Bilden på Oskar fick jag också justera med färgbalans för den hade ett kraftigt magenta-färgstick, men annars tycker jag vitbalansen stämde rätt bra på de flesta bilder.

Vill ni se övervattensbilder från vår semester i den lilla byn Skala på Kefalonia är ni välkomna att besöka mina bildgallerier leta upp dem i Galleri 08.

Andra bloggar om: foto, undervattensfoto, fujifilm, kamera, undervattenskamera, engångskamera, scanner, dyka, grekland, kefalonia, skala, semesterresa, medelhavet, joniska havet,  fiskar

Eftersom jag veckopendlade till jobbet i Tullinge och senare Märsta i slutet på 90-talet saknade jag min dator under veckorna jag jobbade. Så 2000 begick jag mitt livs misstag och beställde en bärbar dator från Dell, det var en Inspiron med Intel Pentium III 600 MHz processor och 128 MB RAM. Själva specifikationerna var det inget fel på, tvärt om det var bland det bästa man kunde få tag på när det gällde bärbara på den tiden. Synd att den inte fungerade. Modemet var dött och datorn låste sig konstant. DVD-spelaren lät som den skulle explodera. Så att titta på film var ingen angenäm upplevelse, om man lyckades se en hel film innan datorn startade om vill säga. Jag kontaktade Dell och bad dem laga den men när betalningen väl var gjord ville Dell varken ha med mig eller datorn att göra. Efter hot om att dra in Sverker Olofsson fick jag dock lov att skicka tillbaka skräpet.

I stället köpte jag en betydligt billigare Compaq Pressario 1600 med 466 MHz Celeron processor. 64 MB RAM som jag uppgraderade till 192 MB. Den kom med Window 98 men jag uppdaterade till XP senare. Den hade också inbyggd DVD-spelare. En smart liten detalj var att den kunde användas till CD-spelare när datorn var avstängd och till det fanns en liten separat LCD-display. Compaqen har fungerat klanderfritt i drygt 7 år nu och den går fortfarande, ingen dålig livslängd för en laptop anser jag.

2003 Hade jag köpt min första digitalkamera och behövde lite mer processorkraft men framförallt större skärm för att kunna arbeta i Photoshop. Jag köpte en ”hopplocks” dator från Midat som är en datorbutik här i Bollnäs. Jag valde en AMD Athlon 2000+ viket innebar 1,66 GHz. RAM-minne var 512 MB vilket jag senare byggde på till 2 GB. Även denna dator vände sig emot mig och det blev många vändor tillbaka till butiken innan felet hittades, nämligen ett defekt moderkort. Efter bytet av moderkort har den fungerat utan problem och den hänger med ganska bra ännu. Operativsystemet är XP.

Jag saknade en bärbar dator eftersom jag lämnade Compaqen i en tidigare separation. Jag ville inte byta ut min stationära dator utan var ute efter en lätt, smidig prisvärd laptop som ett bärbart komplement. Valet föll på en Toshiba U300 11Z med en Core 2 Duo 1,66 GHz 2 GB RAM. Ingen dramatisk skillnad på pappret jämfört med den 5 år äldre stationära kan tyckas vid första ögonkastet. Men den här är utrustad med två kärnor, snabbare grafikkort, ramminne och SATA hårddisk så i praktiken är skillnaden desto större. Den levererades med Windows Vista men nu kör jag Ubuntu Hardy Heron 8.04 och det har jag ju också skrivit om tidigare.

En liten sammanställning

• 1992  stationär 7,14 MHz  1 MB RAM
• 1995  stationär 66 MHz     4 MB
• 1998  stationär 300 MHz   64 MB
• 2000  bärbar    600 MHz   128 MB
• 2000  bärbar    466 MHz   192 MB
• 2003  stationär 1,66 GHz  2000 MB
• 2008  bärbar    1,66 GHz (x2) 2000MB

Andra bloggar om: datorer, hårdvara, prylar, dell, compaq, pentium, celeron, processor, amd, intel, athlon, toshiba, core2duo, laptop, notebook, ubuntu, hardy heron

Tänkte stärka mitt minne genom att försöka erinra mig alla datorer som jag haft genom åren.  En trevlig bonus är att det dyker upp en massa detaljer kring de gamla burkarna som borde vara glömda för länge sedan. Även om man kan bli lite nostalgisk kan man konstatera att allt inte var bättre förr, åtminstone inte tekniskt sett.

Commodore Amiga 600 var min första dator som jag köpte 1992. Med dagens mått hade den föga imponerande prestanda med sin 7,14 MHz processor och internminne på 1 MB. Men på den tiden var många datorer fortfarande textbaserade och oftast inte utrustade med ljudkort. Så Amigans grafik och ljud imponerade stort på mig då. Den hade ingen hårddisk så jag fick spara allt på disketter. Jag kunde inte sitta vid datorn så sent på kvällarna för diskettstationen lät som ett sågverk när den arbetade. Andra nackdelar var avsaknaden av bra nyttoprogram som ordbehandlare mm.

Nästa dator var en AST Advantage 486 DX2 med en Cyrix processor på 66 MHz och 4 MB internminne. Det var egentligen inte min egen, det var mamma som köpte den 1995 men det var mest jag som använde den. Det var ett stort steg från från Amigan på många sätt. Framförallt hade den en hårddisk och programpaketet Works med ordbehandlare och kalkylprogram. En annan fördel var att skärmupplösningen var betydligt högre. Operativsystemet var Windows 3.1 men det gick nätt och jämt att uppgradera till Windows 95 senare. 1996 köpte jag ett US Robotics 33.6 modem och började utforska webben som såg helt annorlunda ut på den tiden. Den gamla 486;an  åldrades fort för samma år kom den första pentium processorn ut.

1998 köpte jag en ”hopplocks” dator med Intel Pentium II processor på 300 MHz. Jag kostade också på ett Voodoo2 grafikkort som fick mitt favoritspel Need for Speed Hot Pursuit att rulla på bra. Operativsystemet var Windows 98.

Andra bloggar om: datorer, historia, minne, pc, persondator, amiga, processor, 486, pentium, windows