Niklas blogg

Jag är väl gammalmodig av mig men jag föredrar som det var förr när datumstämplarna fanns på påsarna i stället för på korvbröden själva.

Nu tänker jag svära i kyrkan! Inte bokstavligt då förstås men jag tänker vädra mina idéer i en känslig fråga. Jag har haft mycket tankar i huvudet under en tid och jag har velat fått ner dem på pränt, åtminstone för min egen skull. Men jag fick problem redan när jag skulle ange rubriken för inlägget. För trots att klimatdebatt är ett vanligt förekommande ord just nu undrar jag om den överhuvudtaget existerar. I en debatt borde det väl rimligtvis finnas minst två parter. Det blev ett långt inlägg men jag hoppas du läser hela annars tror jag det finns risk att du uppfattar det som att jag endast är ute efter att provocera vilket absolut inte är min avsikt.

Få saker kan få mig att känna mig så ambivalent som diskussionen om den globala uppvärmningen. Å ena sidan är jag väldigt orolig för dessa klimatförändringar och hur fort förloppet verkar gå. Å andra sidan blir jag alltid lite skeptisk när man kommer till en punkt i samhällsdebatten när alla måste tycka och tro på samma sak. Forskare som är skeptiska till att människan ensam kan vara skyldig till den snabba förändringen hävdar att de inte tas på allvar och att det är ogynnsamt för deras karriärer att fortsätta undersöka om det kan finnas alternativa orsaker till uppvärmningen och om den alls existerar. På 80-talet hände en liknande sak. Jag var visserligen inte så gammal då men jag kommer väl ihåg de svarta rubrikerna om skogsdöden som senare visade sig vara en myt. Att det tog ett decennium att komma fram till att skogsdöden var en överdrift berodde på att alla tvingades acceptera en enda sanning. Jag tror inte idéer som motsäger den globala uppvärmningen har en chans att nå ut i medierna som helt domineras av forskare med den enda tillåtna teorin att jorden är på väg mot undergång. Likriktningen blir som en hjärntvätt, hör vi argumenten tillräckligt många gånger blir det automatiskt en oemotsäglig sanning.

För att hitta alternativa (förbjudna) idéer måste man leta på Internet. Där finns ganska mycket information i ämnet för forskarna är inte alls så eniga som medierna vill få oss att tro. Bland annat kan man se temperaturdiagram där lilla istiden under 1600-talet finns med. Den kommer jag väl ihåg att vi pratade om under skoltiden. Men den tillsammans med den varma perioden under medeltiden när Grönland tydligen var grönt passar inte in i dagen konsensus där så stora temperaturförändringar aldrig har ägt rum. Dagens tillrättalaggda diagram ser ut som en hockeyklubba med en konstant temperatur under de senaste tusen åren och en markant ökning det senaste seklet. Glöm alltså lilla istiden den har aldrig ägt rum!

Varför är då alla maktens män och kvinnor så eniga om vi är på väg mot jordens undergång. Det vanligaste motivet när makteliten enas för att nå ett mål är pengar. När oljan börjar ta slut och världen blir fredligare för varje år, för det blir den faktiskt oavsett vad löpsedlarna i sensationspressen säger, vad ska då driva vår ekonomi i framtiden? Den åldrande befolkningen i de utvecklade västländerna brukar beskrivas som en tickande bomb ur ekonomiskt perspektiv. Allt färre ska försörja allt fler. Tidigare var det världskrigen som tog oss ur de djupaste depressionerna, men detta är inte längre lika lockande med alla nya kärnvapenmakter i världen. Skyffla dåliga lån mellan banker och finansbolag går ju inte heller i längden, det bevisas ju inte minst i den nuvarande finanskrisen.

Det bästa sättet att få pengar att föröka sig fort är att investera i bolag och värdepapper med lågt eller ibland helt utan substansvärde. IT-bubblan på 90-talet är ett bra exempel. Nystartade företag som drevs av oerfarna entreprenörer värderades till mångmiljonbelopp. Deras P/E-tal var på flera hundra, vilket betyder att med deras omsättning skulle man få vänta flera hundra år innan de genererade vinst. När en bubbla spricker har ofta grunden redan lagts för nästa. I USA började man 1999 godkänna ofördelaktiga bostadslån (subprimelån) till personer som man visste redan på förhand inte skulle kunna betala tillbaka dem. Så man packade om dem i olika värdepapper och sålde dem vidare i flera led och på så vis kunde man tjäna grova pengar utan att själva behöva ta de största riskerna. Ofta var de så finurligt paketerade att det fortfarande två år senare finns banker och finansinstitut som inte vet om de själva sitter med Svarte petter.

Nästa ”intressanta” värdepapper kommer troligen att bli utsläppsrätterna. Dessa har inte heller någon substans. Regeringar kan dela ut dessa värdefulla papper till sina industrier utan att det kostar dem något. På det viset skapas en miljardmarknad ur ingenting. Jag tror inte dessa i första hand är till för att sänka utsläppen utan är ytterligare ett instrument att spekulera med. Mycket tyder på att dessa utsläppsrätter är värdelösa för att minska koldioxidutsläppen. Stora utsläppare som SSAB och SCA har redan tjänat 240 respektive 89 miljoner kronor på att sälja rätter de har fått över. De har nämligen i förväg fått uppge hur mycket de tror de kommer att släppa ut. Innan bubblan spricker kommer höjdarna att sälja och skattebetalarna får som vanligt stå för notan och Fredsprisvinnaren Al Gore kommer att bli rikligt belönad för sina investeringar i cap-and-trade som det heter i USA. Om Al Gore skulle tro att världens ände närmar sig skulle han aldrig låta värma upp sina två swimmingpools medan han flyger kors och tvärs över jordklotet. Hans hushåll gör av med mer energi på en månad än en normal amerikansk familj gör av med på TVÅ år! Är det inte profiten man är ute efter utan finns det ett mycket effektivare sätt att stoppa utsläppen och det är att köpa upp oljekällor och kolgruvor och låt oljan ock kolen stanna i marken.

Nu låter det säkert som att jag inte bryr mig om miljön men så är inte fallet. Tvärtom, jag är rädd att vi missar en en massa allvarliga miljöfrågor när vi stirrar oss blinda på koldioxiden. Jag ser gärna att vi sänker utsläppen av växthusgaser i atmosfären. Jag själv gör vad jag kan för att leva så klimatsmart som möjligt genom att använda bilen så lite som möjligt, i stort sett bara till och från jobbet och mataffären. Motorvärmare på vintern och rätt lufttryck i däcken som gör större skillnad än man kan tro enligt flera studier. Men problemet är att medierna bara klarar att hantera en katastrof om gången. Vad görs åt alla andra gifter vi vräker ut i luften och haven? Jag oroar mig också över alla kemikalier i vår mat som blev ”ofarliga” i samband med att vi gick med i EU. Vi stirrar oss blinda på en naturlig gas som funnits i vår atmosfär sedan urminnes tider, och under vissa perioder i högre koncentrationer än idag. Generellt förstärker koldioxidskräcken trycket att ta ut mer biobränslen från skogar, vi har mer förståelse för att känsliga regnskogar får ge plats för biologiskt primitiva energiskogar. Övergödningen av vattendragen och utfiskningen av haven väger också ganska lätt i kriget mot växthusgaserna. Precis som i alla andra krig är det sanningen som är det första offret.

Nu har vi suttit här och planerat sommarens charterresa. Att det skulle bli Grekland var ganska självklart redan från början eftersom vi älskar landet och Kicki absolut inte vill åka till Turkiet. Den grekiska övärlden är ju ganska omfattande och alla öar har något som lockar oss. Så för att få ett snävare urval blev taktiken att hitta nackdelar med öarna för att kunna utesluta dem. Dessutom tänkte vi inte välja ett resmål som någon av oss redan hade varit på, så det uteslöt Rhodos, Kreta Cypern, Skiathos, Skopelos, Alonissos, Kefalonia, Lefkas och Zakynthos. Samos var länge en favorit men föll tyvärr bort på grund av steniga stränder. Vi vuxna kan ju alltid ligga på solsängar men barnen ska inte behöva ha badskor när de leker i vattenbrynet. Men så slog det oss, varför ska vi absolut åka till en ö? Och vi mindes att vi fått ett tips om Parga på fastlandet av en man med en grekisk fru.

Ju mer vi läser om Parga ju mer inser vi att det är ett resmål för oss med ett brett utbud av tavernor och restauranger. Dessutom verkar det finnas många trevliga och intressanta utflykter att välja på. En dagsutflykt till Paxos eller Korfu skulle säker vara trevligt till exempel. Att hitta fina sandstränder i Grekland är inte så lätt som man kan tro särskilt inte om man som vi vill bo i stan men ha gångavstånd till stranden. På många ställen består stränderna av småsten. I Parga ska det finnas två bra sandstränder på gångavstånd från stan dessutom går det badbåtar regelbundet till ytterligare stränder i närheten.

När vi spikat Parga återstod bara att avgöra vilket hotell vi skulle välja. Frågar man en resebyrå om råd när man reser med barn får man ofta förslag om stora hotellkomplex som ligger utslängda på vischan där allt finns för att man inte ska behöva lämna poolområdet under hela vistelsen. Men vi trivs bättre mitt i städerna och de större byarna där vi kommer närmare lokalbefolkningen och det grekiska vardagslivet. Dessutom väljer vi alltid lägenhetshotell för att kunna sköta frukosten och ibland lunchen själva. Så nu valde vi ett hotell mitt i centrum med gångavstånd till stranden.

Nu är alltså resan bokad och klar, om 5 månader lyfter planet med minst 4 greklandsfrälsta resenärer ombord. Visserligen är det nästan ett halvår kvar men det är härligt att ha något att se fram emot och planera för nu när termometern dyker under 30-strecket var och varannan natt. Dessutom vill vi inte sitta i april och välja bland rest-resor som andra har ratat. Jag föredrar att vara ganska påläst om resmålet innan jag reser. En vecka är ju trots allt ganska kort och det är en stor fördel om man vet på förhand åtminstone på ett ungefär vad man vill se och uppleva under semestern.

Bilden ovan tog jag minuterna innan vi landade på Skiathos 2006.